osterbergs.blogg.se

Hej!

 

I veckan pratade jag med en kompis, vi pratade och så sa hon att jag var hennes förebild, jag blev verkligen jättechokad. 

 

Jag är ju ledare för yngre scouter, och sen har jag även en kusin på 6 år som jag vet att jag är förebilder för. För jag är mycket äldre än dom, gör bra saker hjälper dom och leker med dom. För jag märker att dom ser upp till mig, och det är gärna mig dom frågar om dom behöver hjälp. Och jag uppskattar det jättemycket,vill kunna vara förebild för någon. Och att vara det till så många yngre är fantastiskt. 

 

Men sen för några dagar sedan så pratade jag med en kompis. Och som jag sa blev jag väldigt chockad över att jag var en förebild för henne med. (Hon är två år yngre än vad jag är.) Och vi har pratat ganska mycket nu dom senaste dagarna om typ allting (tänker inte gå in mer på det, för det är privat.) Men när hon sa det, oj. Alltså jag blev verkligen jätterörd, och är fortfarande rörd. För enligt mig kan jag aldrig se mig som en förebild för någon. För  jag gör så mycket fel, hela tiden. Och jag gör fortfarande fel hela tiden. Det känns som om jag inte gör rätt någon gång. Jag gör fel saker, säger fel, har fel attityd. Ja, ni fattar hoppas jag? 

 

Alltså det är en sån sjuk känsla när vissa fortfarande vill ha mig som förebild,även ifall jag gör fel hela tiden. Men somsagt, jag har väldigt svårt att tro att någon vill ha mig som förebild.