osterbergs.blogg.se

Hej igen!

 

På twitter finns alla mina depptweets, alla tweets om min "gamla" och nya klass. Och  nu tänkte jag ta upp dethär med klassen.

 

På twitter låter det som om jag hatar min gamla klass. Att jag aldrig vill se de igen och att allt sög i den klassen. Nej så är det verkligen inte. Jag har gått med vissa i klassen från fyran till nian,vissa från sexan till nian osv. Jag har lärt känna världens finaste personer där. Inte alla, det kan jag inte säga för då ljuger jag. Men några styckna finns det allt. Men om jag säger såhär. Jag har inte vart och är inte den mest populära, inte ens i närheten, och det är jag fortfarande inte. Jag har varit mobbad, utstött, mobbat själv (förlåt) och sånt där. Under sjuan blev jag mobbad och utstött och hela den skiten, mådde dåligt. Ville bort. Men sen i åttan/nian blev det bättre,fast ändå inte. Jag blev inte mobbad, men det var ändå jobbigt för det hade blivit som en "mur" mellan mig och vissa andra. Och visst hade jag kompisar där som lyssnade och stöttade. Men aldrig som här i min nya klass.

 

Dom jag är med nu i min nya klass lyssnar och stöttar mig, alltså har berättat vissa saker för dom som vissa andra inte vet som jag känt längre än dom i min nya klass. Att jag sa vissa saker kändes bra,för jag visste att dom lyssnade och höll det hemligt. Det var läääääänge sen jag mådde bra i en klass. Visst jag har bara gått några månader med dom här i klassen, men det känns såå mycket bättre. 

 

Sen ser man även vilka som är ens "riktiga" vänner när man går ut skolan, säger att man ska träffas ofta, att man inte ska tappa kontakten och allt. Men man ska inte säga något sånt förens man kan bevisa det. Några har gjort det, andra inte. Men i dagens läge gör det inte så mycket att några styckna inte hör av sig, för jag mår bra och vill dom vara med mig/ta kontakt med mig så gör dom det. Och jag är inte den som säger nej.